lördag, juli 21, 2007

sammanfattning...

Ledig. Hemma. Fredagnatt. Lördagmorgon.
Har svårt att slappna av. Som vanligt. Surfar oroligt på nätet. Hit och dit. Läser bloggar. Oroskänsla i magen. Vad händer. Vad ska jag göra.
Familjegrillning tidigare ikväll. Gick bättre än förväntat. Hade väntat mig en kväll med tjat om mitt vara eller icke vara i "familjeföretaget". Visserligen var syrran på mig en del...som väntat. Men inte så hårt som jag trodde. Hon skvallrade lite. Brorsan tror att jag inte är så förtjust i honom. Det är jag väl inte heller. Men sa inte det. Men det gick säkert att läsa mellan raderna. Om man ville. Han var besviken iaf. Över att jag inte hakade på hans erbjudande. Men vi konstaterade väl att vi är lite olika. Inget nytt där. Syrran trodde det berodde på att vi var från olika generationer. Hon och G är av den äldre skolan..jag och A från den yngre. Kanske ligger nåt i det. Vi har kanske en mer öppen syn på hur man kan leva. Ser fler möjligheter. Så är det väl. A har ena foten i Argentina. Och jag skulle kunna kuska ett par varv runt jorden innan jag hittade en plätt där jag slog mig ner. Eller inte. Syrran och brorsan, min chef, är mer traditionella. Jobba å gneta. Tjäna pengar å betala skatt. Skaffa barn. Köpa radhus. Nåt åt det hållet.
Inget fel i det. Exet vill ju ha detsamma. Hus..barn. Men hon är ju ändå ute efter livskvalitet på ett annat sätt än mina äldre syskon. Jag vet inte...det där är väl väldigt individuellt oxå.

Hursomhelst. Jag hatar inte min bror. Jag har bara lite svårt för honom. Och vi har rykt ihop lite för många gånger för att jag ska kunna känna mig bekväm att träffa honom på familjegrillningar som idag. Och jag är säker på att det syns på mig. Jag är mer avslappnad med mina vänner. Ofta är det så.

Men samtidigt så är det väl inte så ovanligt egentligen. Jag känner många som har en komplicerad relation till någon i sin familj. Mamman eller pappan..eller så... Bara för att man råkar bli insorterad i samma familj så behöver man ju inte bli bästisar.

Jag har en morbror. K heter han. För många år sen genomgick han en skiljsmässa. Han förlorade allt i den. Barnen, jobbet....allt rasade samman. Och när han krälade där nere på botten så fann han en väg ur misären. Han frälste sig. Hittade Jesus. Och ungefär samma dag blev han i stort sett utesluten ur syskonskaran. Inte för att han var elak eller så. Utan för att han på varje släktträff försökte frälsa alla. Ofta slutade det med att han stod och vrålade "Halleluja" och skulle ta alla på pannan med sin handflata. Jag har vaga minnen av det här. Jag var liten då. Sist jag träffade honom var under tiden jag bodde i Bromma. Vi hamnde i samma vagn på tunnelbanan och vi satt och artighetspratade. Jag var livrädd att han skulle ställa till med en scen. Men det enda som hände i religiös väg var att han bjöd in mig på till nåt sorts frälsningsmöte. Och när jag skulle gå av så välsignade han mig. Jag vet inte om det har hjälpt dock... Ja ja...har glömt bort poängen med den här historien.

Nä, jag ska inte frälsa mig.

Nu ska jag sova däremot.

2 kommentarer:

Anette sa...

Åh vad jag känner igen mig i det där. Jag kommer bra överens med i stora delar av min familj men det har funnits (och finns fortfarande) situationer där några av dom allra närmaste fördömmer mitt sätt att leva, dom val jag har gjort och det har jag väldigt svårt att ta. Mitt liv är mitt liv och hur jag väljer att leva det är helt och hållet upp till mig. Jag kan inte leva genom andras misstag, jag måste få göra mina egna. Inte heller kan jag göra andras misstag ogjorda genom att göra annat mot vad dom skulle göra. Inte helt lätt det där, familjen är ju svår att välja. Jag hoppas iaf att dom inte är för hårda mot dig.
Kram!

Rickard sa...

Det pendlar upp och ner. Jag funderar nästan på att följa med brorsan till Argentina. Singapore är jag lite sugen på oxå. Den som lever får se.