lördag, september 15, 2007

Historien

Ok.

Jag är snorig och jävlig och fryser som en hund.
Men här kommer historien iaf. Ha inte för höga förväntningar nu. Ta ett djupt andetag.

Första gången jag hörde den här historien var i en dokumentär om Jerry Seinfeld. Du vet, roliga killen. Han berättade den för en komiker som då var precis på gränsen till att bli "upptäckt", men som tvivlade lite på sin förmåga eftersom åren gått och alla hans vänner började stadga sig och hade bra, välbetalda jobb medan han själv harvade med sina skämt på småklubbar. Jag älskar när Seinfeld berättar den för han är ju bra på det...att berätta. Sen hörde jag den här historien i en något annorlunda version i ett helt annat sammhang, men fortfarande lika inspirerande. Här kommer min version av den. Ganska lik Seinfelds...

Ett musikband är på väg till en spelning. Det är mitt i vintern och utanför flygplanet stormar det rejält. Vädret gör att dom inte kan landa i staden där spelningen är, utan de tvingas landa en bit utanför staden och gå sista biten. Så dom landar på ett fält och börjar kånka på sina instrument och sin utrustning genom snön. Det är blött och slaskigt och det blåser. När dom går där så ser dom plötsligt ett ljus längre fram. Dom närmar sig ett litet hus mitt i snöstormen. Det lyser ut fönstren och lite rök kommer ut skorstenen. Dom går fram mot ett av fönstren och där inne ser dom en liten familj som sitter och runt ett bord. Det är mannen med hans vackra fru och deras barn och de sitter runt bordet och äter, skrattar och en eld brinner i den öppna spisen. Och utanför står bandet, blöta, frusna med sina tunga instrument. Så vänder sig en av dom till en annan och säger:

-Hur tusan kan folk leva sådär??




Inga kommentarer: