tisdag, oktober 23, 2007

taktikbyte

Jag är inne i en ganska trött period. Egentligen skulle jag bara vilja sova hela dagarna. Egentligen skulle det vara skönt att vara ledig en vecka eller två och bara ligga på rygg och fundera. Gå långa promenader. En och annan fika. Slippa passa tider och tänka på jobb och ansvar. Bara vara.
Kanske kan jag ta mig råd att göra det. Antagligen borde jag det.

Idag träffade jag Robert. Han är min samtalsterapeut. Jag sökte upp honom via Google för ett par veckor sen och skickade ett långt mail där jag beskrev hur jag mådde och allt som hänt mig de senaste åren. Alla motgångar och allt kämpande för att komma i balans igen. På flera plan. Men att jag inte riktigt lyckats. Att det mest handlat om att hålla sig över ytan. Att hålla fasaden utåt ren och hel medans insidan sakta har börjat rosta. Och att jag nog behöver lite hjälp med...rostlagning?
Så idag var jag där och med hjälp av ett förtryckt frågeformulär började han fråga om...allt. Och jag pratade som jag aldrig pratat förr. Minnen bubblade upp och saker och ting kopplades ihop med varandra. En timme kändes som en kvart. Pappa avhandlades. Min första flickvän Anna som försökte ta livet av sig. Trasiga kompisar som behövt hjälp. Alla mina timmar på konstiga och jobbiga arbetsplatser. Min bror Gunnar. Åren med Hanna. Och min självrannsakan som jag bryskt påbörjade för snart ett år sen. Resan till Singapore. Mera Hanna. En Rickard som gått vilse bland krav och press både inifrån och utifrån. Som vill vara till lags. Och framför allt, hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Om jag känner väldigt starkt för något....hur vet jag att det är rätt? För det kan ju lika gärna vara åt helvete fel. Nu är jag lite kryptisk men det är en stor och viktig fråga. För när man slutar tro på sig själv så är det svårt att veta. När självkänslan är i botten så är man livrädd för sin magkänsla. Man litar inte på ett ord som formas i ens eget huvud. Och vem kan då hjäpa mig?

Jag vet inte...men Robert kanske kan det. Jag måste göra ett försök iaf. Det är inte så dramatiskt egentligen. Alla borde antaligen gå och prata med någon ibland.
Så en kväll i veckan i 5 veckor ska jag gå på själa-spa.

Nu...ska jag sova.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med dig. Låter som något alla nångång borde göra. :)
Stärkande höstkramar från alla människor och djur i Villa B.

Anonym sa...

Mycket bra Rickard med teurapäften (ellerhurdetnustavas). Det där tror jag är riktigt bra, bra för alla egentligen. Vi hörs av konstrunda på söndag. Kramar från Akalla!

Anonym sa...

Bra bästis!

Det där är nog din bästa idé du haft sen jag lärde känna dig. Att prata med nån. Nån neutral. Och jag borde veta lite om det där:)

Till andra Stina-> Terapeuten. Så stavas det:)

Anonym sa...

Nu gjorde jag det igen. Det var tusan vad svårt det är att komma ihåg att skriva sitt namn då:)

Anonym sa...

Till "bästis"-> Men du kan iaf stava till teurapäft... ;)

Rickard sa...

Själv kör jag med hjärnskrynklare...det kan jag stava till.. :)

Tack för stödet hörni...känns finfint såklart!

Anette sa...

Det krävs oerhört mycket styrka att inse och erkänna att man behöver hjälp att reda ut sina känslor och tankar. För att inte säga en himlans massa mod!

Jag tycker du verkar ha båda i överflöd och bara genom att ha tagit steget har du klarat av halva vägen :)

Ha en härlig helg!